Två saknas oss....

Det känns aldrig roligt att mista en kär vän, då kan ni tänka er hur det känns att mista två.

I torsdags fick Tarzan och Waldemar somna in. Jag hade först inte tänkt att skriva om det här men det är så många som frågar och det går nog bättre att skriva än att prata om det.

Sista helgen i augusti när Jocke och jag var på Åland och tävlade hände något konstigt. Från den ena dagen till den andra sjönk hela Tarzan huvud in, alltså alla muskler bara försvann och kvar var liksom benen i huvudet. Han fick äta medecin som förhoppningsvis skulle stoppa allt men till slut såg han ut som ett vandrande skelett och benen började vingla på honom så då kände vi att det var dags att ta ett beslut. Go och glá kexchoklad skulle inte få tyna bort helt så efter en härlig skogspromenad fick han somna in hos Gudrun. Tarzan skulle ha blivit 9 år.

Vår lilla Waldemar har ju varit sjuk enda sedan han var liten valp. Stelheten som vi först trodde berodde på att han var en klumpig liten valp var ju något helt annat. Han har varit halt och stel samt haft väldigt dåligt balanssinne. Många veterinärbesök har det blivit och alla som har tittat på honom har konstaterat att något är fel men inte hittat vad det beror på. Han har blött mycket näsblod och nån har trott att det kan bero på en hjärntumör vilket också skulle ha påverkat hans balanssinne. Så i början på sommaren beslutade jag att han skulle få somna in då han vissa dagar inte kunde gå alls samt vissa hängde han med ganska skapligt på promenaderna. Men det var lättare sagt än gjort, jag kunde helt enkelt inte slita mig från min älskade lilla hund. På dagarna var jag övertygad om att det var det bästa och på kvällarna när han låg och snarkade i sängen var jag helt övertygad om han han skulle få leva vidare. Hela sommaren har blivit förstörd av mitt velande och jag önskar ingen att de ska få ta ett sånt beslut. Men Tarzan var en av hans favoriter så när det blev som det blev med honom och Waldemar var stelare än på länge så beslutade jag att de skulle få vandra vidare tillsammans. Waldemar skulle ha blivit 18 månader i lördags och allt känns bara så orättvist.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket dessa vovvar har betytt för oss och vi kommer alltid att älska dem. Just nu känns det som att de snart kommer tillbaka så det tar nog ett tag att begripa att man aldirg mer kommer att få pussa på dessa underbara nosar.

Såna här gånger är det tur att man har fem underbara vovvar kvar som sprudlar av glädje och som får en att le trots att allt är så sorgligt.

Så ta hand om era hundar och njut av dem för ibland kan allting ändras fort.